Vad jag tycker om värmen

Det vill säga jag klarar inte av den. Jag kan inte vara utomhus i fem sekunder utan att drabbas av värmevallningar och svettkladd över hela kroppen. Jag förstår ju att det har med hormoner (?) och sånt efter förlossningen och med amningen att göra, men jag förstår ändå inte hur alla andra står ut. Jag vill bara slita av mig kläderna och flytta in i frysen.

Har ju hört att den här veckan tydligen är svalare än tidigare, men jag vet inte jag.

Önskar att det såg ut såhär utanför fönstret just nu.

Forestwander.com

Eller åtminstone såhär.
autumn-leaves-joe-ng

 

 

 

 

 

Advertisements

Apan

unnamed-2

Tänk att en sådan här liten tygpryl (med ackompanjerande melodislinga) kan generera timtals av ihållande glada tjut. Den är magisk.

Köpte babygymmet ett bra tag innan N var ens lite smått intresserad av världen omkring sig, tänkte att det var en sådan sak som kunde vara “bra att ha” i framtiden. Till skillnad från mycket annat jag inhandlat var det ju en lyckoträff! Apan är typ hennes bästa kompis. (Förutom när den inte är det, såklart, växlingen mellan glädjetjut och gråt är ganska snabb ibland.)

Startar igång…

Startar igång den här bloggen igen! Fem år senare. Stay tuned.

Nytt och fräscht

Inte visste jag att Jeff Bridges släppt en skiva!

Alltså lyssna! Vilken text! Vilken charm!

I know that you’ve been feeling down and blue,
But there ain’t nothing really wrong with you
You just need a little tendin’ to
Let me show you what a little bit of love can do!

Det är ju fantastiskt! När helst depressionen faller på, när vardagen är för svår att hantera, när allt bara känns käpprätt åt helvete – då är det bara att lyfta upp luren och ringa Jeffan.

He’ll talk some sense into you.

 

Så satans snedvridet

I Svenska Dagbladet (pappersversionen i onsdags) kan man läsa om hur den israeliska soldaten Gilad Shalit efter fem år släppts ur palestinskt fångenskap. Det är bilder på en “blek, medtagen” Shalit, återgivande av intervjuer, hur har han haft det i fängelset? Hur känns det att komma tillbaka hem? Vi får även läsa intervjuer med anhöriga, och med israeler som inte har någon anknytning till Shalit mer än den att de också är israeler och det är så fruktansvärt när det här drabbar “en av de egna”. Vi får veta hur morgonen i Israel känns mot Shilats hud, dofterna han andas in. Ja, det säkert helt underbart för Gilad Shalit att vara fri igen. Det måste varit fem helvetiska år. Fan vad skönt att han släppts.

Men vi får inte veta hur det känns för närmare femhundra palestinier att komma hem igen efter deras tid i fångenskap, hur det känns för dem att att träffa sin familj, att andas frisk fri luft. Hur kan det komma sig?

Kanske på grund av att de bara är terrorister som har gjort sig skyldiga till grova brott? Som säkert kommer göra sig skyldiga till grov kriminalitet snart igen? Lustigt. Jag visste det inte, men det måste ju vara så. Att israeliska soldater är kända för sin pacifism och antivåldsretorik? För att lösa mellanösternfrågan med ord och inte med vapen? Blev stackars Shalit tillfångatagen när han var på väg till sin gamla sjuka mormor med en hemlagad sockerkaka? Är det så det är? Nej, men då kan väl svensk press sluta skriva artiklar som skulle klara sig genom censur av Netanyahu?

SvD nämner också att bussar förhoppningsvis “inte börjar explodera” i Israel igen nu, så att beslutet att frige ca tusen palestinier (477+550) mot en enda israel inte ångras. Att sjukt många palestinier sitter fängslade utan att ha fått veta vad de har gjort sig skyldiga till och utan rättegång, det nämns i en liten, liten faktaruta längst ner på sidan. Det är så lätt att se vilka som uppfattas som människor och vilka som bara uppfattas som en avhumaniserad flock. Skulle lika gärna kunna röra sig om djur.

Och visst handlar det också om antalet. En enda israel är en individ, han har ett namn, en familj, en historia, han har känslor och åsikter och tankar och ett ansikte. Det har inte tusen palestinier. Det går inte. De är  bara en massa. Och det är ju också så Israel vill att vi ska se det. En palestinier är inte lika mycket värd som en israel. Tusen palestinier är inte lika mycket värda som en israel. Det finns inget människovärde överhuvudtaget i en palestinier.

Och det är den snedvridna synen på mänskligheten som vissa svenska dagstidningar väljer att okritiskt rapportera.

#bokmassan

Hihi, titta vad fel det kan bli:

Och det är ju bara extra roligt för att vi befinner oss i textens näste.

Något annat roligt jag såg när jag var runt och spatserade på bokmässan var en iMac med Windows XP.  Jag förstår inte varför. Jag förstår inte hur det kan vara möjligt. Och jag förstår inte varför.

Hm. Annars har det väl inte hänt något spännande här. Eller jo, det var Babelinspelning precis framför vår monter. Såhär trångt var det då:

Och så tog jag en bild på Maria Montazami i går på Park. (Det var INTE jag som initierade det.)

Återkommer självklart med fler spännande smaskigheter senare. Från bokmässan. Oh yes.

Får det lov att vara lite parkour?

Förutom att Krakow Melt nog är den queeraste boken jag läst (egentligen vet jag inte riktigt vad det innebär och kan absolut inte förklara hur något kan vara “queerast” men låt oss säga att det känns så i hjärtat) så är den även en kärleksförklaring till den ädla konsten parkour. Parkour kommer från Paris ursprungligen, och går ut på att förflytta sig så fort som möjligt från punkt A till punkt B, med hjälp av alla hinder och föremål i ens väg. Fan i mig helt jävla fantastiskt att människor har förmågan till det här.

Det finns en en enormt rik nomenklatur ifråga om parkour: Cat Pass, Dash Vault, Tic Tac, Dive Roll och så vidare och vidare. Och om jag skulle utöva den så skulle benämningen på mig  vara “traceuse”. Men det gör jag inte, det vill säga utövar den. Fast kanske jag borde, för är det någonting jag strävar efter så är det att röra mig snabbt. Oavsett om jag har bråttom eller inte slår jag ner allt i min väg. Och nu har parkour sipprat in även i Sverige. På riktigt alltså. På det institutionella viset.  Stockholm Parkour Academy till exempel.

Men tills vidare nöjer jag mig nog med att läsa om det. I bästa queera boken. Och att titta på youtube-klipp.

 

Dexter och David

Alltså jävlar vilken bra serie jag har upptäckt. Det tog mig bara fem år att inse att Dexter är typ det bästa som någonsin har gjorts. Förutom Six feet under kanske. Och jag menar, hur stor är chansen? Att EN skådespelare får in TVÅ sådana fullträffar, snitt på över 9 för båda två på imdb och även om de inte hade haft det så är det två av de bästa tv-serierna som någonsin gjorts. Okej, jag har inte sett riktigt alla tv-serier som någonsin gjorts, men man kan ju lätt räkna bort alla som gjordes innan 2000-talet (det är bara massa Tre kronor och Rederiet, the Brady Bunch och Falcon Crest). Och då är det ju inte så många som återstår.

Anledningen till att det tog fem år för mig att upptäcka Dexter är faktiskt att jag inte trodde att jag skulle acceptera David Fisher i en annan roll. Eller alltså. Michael C. Hall i en annan roll än den som David Fisher. Men alltså, dumt. Titta vad BRA han är! Hur kan han se ut som raka motsatsen till sig själv på det där sättet?

Hursomhelst kan jag inte sluta titta. Och jag är nästan glad över att jag bara har en säsong kvar nu, för jag börjar få lite jobbiga drömmar.

Stiliga karlar och bildsköna kvinnor

Jag läser Valley of the Dolls. Det är så roligt.

Här är förresten en länk till läcker bild på boken. Det är just det här exemplaret jag läser. Och det är jätteroligt. För the Valley… är typ som en chic-lit från mitten av 60-talet (ska utspela sig i mitten av 40-talet), med en krydda extra dramatik och jag har en känsla av allt inte slutar hejfadderullan men jag återkommer kanske om det.

Och det finns så mycket som är precis som det brukar. En sorts problematik som man känner igen från mycket mer nutida verk. Olycklig kärlek. Och vill han ha mig och hur ska jag tyda tecknen. Här finns till och med något så uppfriskande som en medelålders kvinna med en fri sexualitet och en blomstrande karriär. Att hon är “uppsvullen”, “degig” och med en “kropp i förfall”, samt egentligen skulle kunna offra allt för kärleken men ingen vill ha henne längre eftersom hon är för gammal och alla hatar henne eftersom hon är så okvinnlig och tar för sig för mycket är väl kanske inte lika uppfriskande.

Det finns väldigt många likheter med dagens chic-lit men här är allt så överdrivet att jag nästan skulle tro att det var på skämt om jag inte visste när den var skriven. Alla karaktärer är så EXTREMA. Huvudrollen är inte bara ung och snygg, nej hon är självklart vackrast i världen, underskön. Eller det finns två kvinnor som båda är vackrast i världen, men på olika sätt (ja, det ägnas en hel del text åt att beskriva hur, men orkar inte ta det här). Tjugo år, ren och godhjärtad, alla älskar henne men hon går ut med en fattig och misslyckad försäkringsgrabb bara för att vara snäll och sedan visar han sig självklart vara inte bara miljonär (såklart) utan typ rikast i hela världen. Vilket flyt alltså! Men eftersom hon är så oskyldig och kommer från en liten stad så har hon aldrig hört talas om honom. Han vill gifta sig och hon protesterar lite vagt men låter honom sedan sätta på henne den tunga diamantprydda förlovningsringen, för hon vill ju inte såra hans känslor och hennes känslor verkar ju ändå inte spela så stor roll.

Men ingenting känner hon och hon kommer fram till slutsatsen att hon är frigid, tills hon en dag blir uppmärksammad av stadens stora casanova. Och då börjar det hända saker i kroppen minsann! Hon struntar i alla varningar hon fått om honom eftersom hon såklart är den som kan ändra honom och första sexscenen mellan dem är helt fantastiskt beskriven. Hon är oskuld och han har haft femhundra kvinnor minst, som sig bör. Men han är stark och varsam, knyter upp slipsen och knäpper upp skjortan och tar henne i sina armar och lyfter upp henne och det gör ingenting för henne att hon inte kommer för det är ju det mest njutbara som finns att se mannen man älskar njuta så. Och vad hon älskar honom. Det säger hon säkert femtio gånger från den första kyssen tills de är “klara” några minuter senare. Allt eller inget, liksom.

Nu verkar det här nästan för bra för att vara sant, men jag tror nog att det kommer en vändpunkt snart. Snart kommer oskulden falla. Det ska bli spännande.

Det roligaste av allt är nog hur författaren till verket är beskriven, Jaqueline Susann. Hon var skådespelerska, manusskrivare och författare och hade ett IQ på 140, men här konstateras det att hon “in recent years has stolen time away from her real career as wife of television producer Irving Mansfield to write…” (min kurs.) Ja, jag säger då det. Det är skönt att skillnaden mellan då och nu ibland är lika stor som skillnaden i sexighet mellan Jon Hamms karaktär i Mad Men och den i Bridesmaids.

Så jävla bra

Jag kan inte lyssna på musik just nu. Allt liksom skaver i öronen. ALLT. Det är helt sjukt. MEN inte det här: Det HÄR – så djävulskt bra. Det enda jag kan lyssna på så jag gör det hela tiden om och om och om igen.

Hands on the wheeeeel – Aha – FUCK that!

(fast det tycker jag ju inte egentligen, jag håller alltid händerna stadigt tio över tio, krampaktigt fastsvettade, men ändå)